Vid sidan av livet. Aldrig trodde du att du skulle hamna där, och ändå…
Något hände som gjorde att du blev avskuren ifrån ditt sammanhang, det nära, det kära. Du ställdes åt sidan och fick nöja dig med att se på utan att kunna delta.
Du lär dig mycket då, av att betrakta det som du förut var en del av, av att tvingas se dagarna gå utan att kunna delta i livet så som du kunde förut. Du lär dig mycket, men om du hade kunnat välja skulle du ha låtit bli. När dörrarna stängs och du står utanför, då vill du inte lära. Då vill du inte fyllas av insikter och embryot till något som längre fram kommer att växa till vishet. Du vill bara banka dina händer blodiga mot porten för att få komma in igen, för att få vara del, få landa i det välkända trygga, för att slippa vara instängd i dig själv.
Under en sådan tid prövas det som är äkta i dig. Det som är gott och värt att behålla sållas ut från det som bara är skräp. Du ville inte, du valde inte de stängda dörrarna, men om du vågar stå kvar så kommer det som är äkta att renas och bli starkare. Du ser vad du kan vara utan och vad som inte går att avvara. Du formas och förbereds för den dag då dörrarna öppnas och du än en gång kan delta i det liv du trodde att du hade förlorat.