Bönen – samvarons grundsten i umgänget med Gud. I all mänsklig samvaro ingår samtalet som en omistlig del. Vi delar våra tankar och kunskaper med varandra, vi reflekterar och frågar, svarar och tar emot. Så är det också tänkt att vår relation till Gud ska fungera. I lustgården gick Gud tillsammans med Adam och Eva, de hade nära gemenskap och talade dagligen med varandra om vad de hade inom sig. Gud har aldrig ändrat sig, han vill fortfarande vara delaktig i varje del av våra liv, varje dag. Bönen är den plats där detta sker och den helige Ande hjälper oss att förstå både hur vi ska be och hur Gud svarar oss. Även när vi läser Guds ord i Bibeln ska vi be om den Helige Andes ledning under tiden.
Andens ledning är för övrigt oftast inte någon spektakulär upplevelse, utan mer som små viskningar i vardagen. När vi lär oss att be om ledning i varje situation och att lyssna efter Guds vilja också i de små sakerna, då lär vi så småningom känna Andens röst i vårt inre. Som en viskning, som en insikt, som en varning, eller genom att han påminner oss om vad Gud i Bibeln säger om vår situation.
Känslor kan vilseleda
Andens ledning finns på ett djupare plan än våra känslor och står ALLTID i överensstämmelse med vad Bibeln säger. Låt dig inte omedelbart ledas av vad som ”känns” rätt, dina känslor är flyktiga, de kan ändras från sekund till sekund. Sök den visshet som är oberoende av dina känslor och som baserar sig på Guds ord.
Detta är särskilt viktigt när det gäller ord och budskap som vi tror oss få till andra människor. Bibeln varnar på flera ställen för falska profeter som profeterar vad de själva vill höra, det som deras egna känslor och tankar har fabricerat. De ställer undantagslöst till med stor skada hos Guds folk eftersom de för människor vilse.
Vi har alla en tendens att föra över det som Gud vill att vi själva ska jobba med på andra. När vi läser en text i Bibeln eller någon annanstans så tänker vi ofta något i stil med ”Det här skulle NN behöva läsa!” och så, om vi är omogna, tar vi genast kontakt med personen och förmedlar bibelstället eller vad det nu är vi läst. Personen som får det är allt som oftast i en annan fas i livet än vi tror och det talar kanske inte alls till dem i den situationen. I vår omognad har vi låtit oss styras av våra känslor och i bästa fall fått någon att höja på ögonbrynen, i värsta fall sårat eller förargat någon.
Om du läser eller hör något som i dina ögon är perfekt för en annan person, var ödmjuk nog att inse att Gud är kapabel att leda den människan rätt även utan din medverkan. Be om vishet för personen och ha respekt för vad Gud gör i den människans liv. De gånger som Gud verkligen manar dig att ge ett bibelord till något så är det sällan något som du tycker passar utan något som han ser behövs där och då.
Granska dina motiv
Var också medveten om att när du genast för över något du läser på en annan människas situation så är det mycket troligt att det istället är du själv som behöver arbeta med just det här området. I det flesta fall är det Gud ger oss just det: ett ord till oss själva för att hjälpa oss växa. På ett senare stadium, när du har införlivat den nyvunna insikten med din vardag, kan den få vara till välsignelse för andra. Vi är oftast alldeles för snabba med att ”profetera” in i andra människors liv om sådant som vi inte har en aning om. Det är i sig lika mycket lögn som all annan osanning och alltså i strid med Guds vilja.
Be som Jesus
När lärjungarna frågade Jesus hur de skulle be gav han dem den bön som vi idag känner som Fader Vår eller Vår Fader. Han befallde också lärjungarna att be i hans namn, d v s att komma inför Gud på Jesu plats, i hans auktoritet, eftersom han genom sin uppståndelse har gett oss del i sig själv. Jesus menade inte att vi bara skulle be orden i Fader Vår, han visade oss riktningen för vår bön. Vi vänder oss till Fadern när vi ber, han är den person i treenigheten som vi riktar oss till eftersom han är alltings Fader. Via honom ges allt det andra. Anden är verksam i vår bön och vi kommer inför Fadern i Jesu Kristi namn, d v s som om vi är Jesus, om vi ber i överensstämmelse med hans ord och vilja.
Dessa grundstenar behöver finnas med för att vår bön ska bli den kraftkälla som den är tänkt att vara våra liv.
Paulus vände sig alltid till Fadern i sina böner, precis som Jesus gjorde, med den skillnaden att Paulus bad i Jesu Kristi namn. Det är ett gott exempel för oss att följa. Ingenstans talar Jesus eller apostlarna om att rikta bönen till någon annan än Fadern. Jesu är så specifik att han säger: ”Den dagen (efter Jesu uppståndelse, min anm.) kommer ni inte att fråga mig om något. Sannerligen, sannerligen säger jag er: Vad ni ber Fadern om i mitt namn, de ska han ge er”. (Joh. 16:23)
I den bön som Jesus lärde sina lärjungar ser vi också några andra saker: De får börja med att påminna sig om vem Gud är: ”Vår Fader” alltings ursprung och skapare, den högste, den som ser i förväg vad vi behöver och planerar för det. Den som ger sina barn goda gåvor och tar emot oss när vi kommer till honom.
Nästa del talar om var han är; ”som är i himlen”, i den del av verkligheten som är ursprunget till allt jordiskt. Himlen kom först, jorden sedan. Det goda som Gud skapade här har en himmelsk förebild. I himlen fungerar allt så som Gud vill, allt är gott och fullkomligt.
Den första konkreta bönen är ”Låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden liksom i himlen.” Det berättar några viktiga saker för oss:
Först: I vår bön ska vi ha Gud för ögonen. Hans angelägenheter ska ligga först i våra tankar och prioriteringar därför att våra egna angelägenheter är helt beroende av Guds stora plan.
Därefter: Vi behöver be om att Guds vilja ska ske på jorden, vilket indikerar att den just nu inte gör det! Det onda som sker, det som strider mot Guds ursprungsplan med oss, är inte hans vilja. Detta gäller på alla plan i våra liv och den plats där vi enklast kan se till att Guds vilja sker är i vår privata sfär. Där kan vi välja att ge Guds vilja företräde framför vår egen i varje enskild stund.
Sedan, när vi har bett om det som rör Guds stora plan, kommer vi ner på individnivå: ”Ge oss idag vårt bröd för dagen”. Om Jesus instruerar oss att be på det viset så kan vi vara säkra på att Fadern är villig att ge oss bröd/föda, både i kroppslig och andlig bemärkelse för varje enskild dag. Jesus säger om sig själv att han inte talar något annat än det han hört av Fadern (Joh. 7:16, 8:26, 14:10) och om Fadern har inspirerat honom till att ge lärjungarna denna bön så vet vi att det är i enlighet med hans vilja. En bön i enlighet med hans vilja är enligt Jesu egna ord garanterad ett positivt svar, så vi kan lita på att vi får det vi behöver. Dessutom vet vi att Jesus också säger om sig själv att han är Livets bröd (Joh. 6:51). När vi ber om vårt dagliga bröd kan vi göra det i visshet om att också hans överflödande liv ingår i vår bön.
Förlåtelsen är livsviktig
”Förlåt oss våra synder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss”.
När jag kommer till den här delen av bönen behöver jag stanna upp. Har jag någon människa i min omgivning som jag inte har förlåtit? Om så är, bör jag se till att göra det på en gång för oförlåtelsen står i vägen för mig inför Fadern! Jesus talar om detta flera gånger och han är mycket tydlig: Om vi inte vill förlåta andra ska han inte förlåta oss. (Matt. 6:14-15, Mark. 11:25, Matt. 7:12, Matt. 18:21-35). Detta kan inte överbetonas. Förlåtelse och försoning är så centralt i vår relation till Gud att den aldrig kan frikopplas från vare sig vardagen eller bönen. Om det inte vore för att Jesus tagit vår skuld, vår bortvändhet från Gud och varandra, på sig så skulle ingen enda av oss ha möjlighet att komma inför Gud som rättfärdiga, heliga och rena. Inget kan som oförlåtelse blockera Guds välsignelse i våra liv.
Prövningar och motstånd
Nästa del i bönen är: ”Utsätt oss inte för prövning utan rädda oss från det onda.” Varför behöver vi be om det? Är inte prövningar till just för att pröva oss, testa om vi håller måttet?
Prövningar, eller frestelser som det stod i den äldre versionen, är omständigheter i våra liv som på ett kraftfullt vis bjuder motstånd mot det Gud vill att vi ska göra och vara. De gör det genom att locka oss på villovägar, skrämma oss eller helt enkelt förvirra oss så att vi inte ser det som är viktigt, som en snårig skog som döljer vägen hem för oss.
Gud vill rensa ut det motståndet i våra liv, så att vi kan leva hela och heliga inför honom, men vi måste själva vilja ta emot hans hjälp innan han har rätt att ge den. Gud går inte emot den fria vilja som han har gett oss, han respekterar den alltid. Vi har friheten att välja att leva som slavar under de omständigheter vi möter. Vi har också friheten att göra motsatsen: att handskas med våra omständigheter med Guds hjälp och kraft. Valet är vårt och därför måste vi aktivt be om detta. Inte för att Gud annars inte vill ta bort prövningarna, utan för att vi behöver vilja ta emot hans hjälp så att hans kraft och stöd kan få det utrymme den behöver i våra liv.
Länge hade jag svårt för den här delen av bönen. Jag vara av uppfattningen att prövningar alltid var till för att göra mig bättre som människa och jag ville inte be om befrielse från dem för att jag var rädd för att gå miste om någon del av min utveckling. Ofta satt jag fast i en ständig ström av elände, så snart jag hade tagit mig igenom en katastrof kom nästa vällande in över mig, som vågor i storm. Till slut insåg jag att inget av detta gjorde mig till en bättre människa eller gav mig bättre förutsättningar för att vara den jag visste att Gud kallat mig att vara.
Att sitta fast i omständigheter som begränsar leder inte automatiskt till något gott. Visst, vi kan alltid lära oss något, vi kan använda situationen till att bli bättre på att förstå andra människors plåga och för att hitta strategier som lindrar pressen. Vi kan, med Guds hjälp, pressa något gott ur även det onda. Bönen i Fader vår gör det dock tydligt att det inte är Guds första val för oss. Prövningar kommer och Gud kan använda dem för att få oss att växa, men han vill inte att vi blir kvar i dem längre än nödvändigt.
Den som vill sända oss in i elände av olika slag är samme potentat som slingrade sig runt trädet i paradiset: Ormen, Satan. Han vill oss ständigt illa, helst vill han att vi ska dö och det är mot hans lögner och tilltag som vi ber Gud beskydda oss.
Det är också så att de frestelser vi utsätts för alltid har sin grund i våra egna begär. (Jak. 1:13), det är aldrig Gud som för dem i vår väg. Det är vi som har begär som blir en dörr för ondskan, en möjlighet för den att gillra en fälla för oss. Därför behöver vi hela tiden granska våra egna motiv med en helige Andes hjälp och ge allt det som inte är helt i våra liv till Gud, så att han får läka, hela och upprätta också det trasiga skräp som vi kanske egentligen tycker att vi kunde ha kvar, för ”det är ju så lite…”.
Uppgifter att ta itu med
Vi behöver också lära oss skillnaden mellan prövning och uppgifter. De prövningar vi ber Gud bevara oss ifrån är just det som enligt Bibeln strider mot hans vilja. De fanns inte med i ursprungsplanen utan är en följd av syndafallet. Däremot kan Gud sända uppgifter i vår väg som verkar omöjliga att utföra, som kräver stor självövervinnelse och som lär oss mycket om oss själva. Det ultimata exemplet är Jesus i Getsemane (Matt. 26:36 -46, Mark. 14:32-42, Lik. 22:39-46) där han stod inför den svåraste uppgift som någon människa har haft och kommer att ha.
Den självövervinnelse det måst ha krävt att verkligen göra det han visste att han var kallad till kan vi inte ens föreställa oss, men vi möter ständigt situationer i vår vardag där vår vilja att överlåta våra liv till Gud sätts på prov. Det är tillfällen då vi erbjuds en möjlighet att ställa vår eget åt sidan och betjäna Gud, ofta genom att betjäna andra människor och i regel då vi själva tycker att det är som mest olämpligt och obekvämt. Går vi då i Jesu fotspår så växer vi som människor och kommer närmare Gud. Dessa tillfällen ska vi inte be om att bli bevarade ifrån, dem ska vi be om nåden att få känna igen och ta vara på.
I Fader vår får vi en god struktur för vårt böneliv. Om vi använder oss av den grunden minns vi att bön är något helt annat än en lista på vad jag behöver hjälp med. När jag kommer inför Fadern behöver jag komma ihåg att jag inte kommer som en tiggare. Om jag är i Jesus Kristus så kommer jag som ett älskat barn till min Far. Han är värd min kärlek och min respekt, för om han inte ville det så skulle jag inte existera. Jag skulle inte dra ett enda andetag eller tänka en enda tanke om han ville att min existens skulle upphöra. Bara genom att han uppehåller mitt liv så har jag det. Han vill våra liv, han vill oss väl och han är en kärleksfull far som ger goda gåvor till sina barn.
