Att våga beröras

C.S Lewis skriver i sin bok ”Kärlekens fyra ansikten” : ”Att älska över huvud taget är att vara sårbar. Älska något så kommer ditt hjärta säkert att kramas samman och kanske krossas. Om du vill vara säker på att ha hjärtat oskadat, får du inte ge det till något, inte ens till ett djur. Linda omsorgsfullt in det i fritidsintressen och små lyxsaker, undvik att bli engagerad, lås in det i själviskhetens skrin eller kista. Men i det skrinet – säkert, mörkt, stillastående, unket – förändras det. Det krossas inte. Det blir okrossbart, outgrundligt, oförbätterligt. Alternativet till lidande, eller åtminstone till risken för lidande, är fördömelse. Det enda ställe där du kan vara helt skyddad från alla kärlekens faror och störningar är helvetet. ”

Jag har funderat över detta med kärlekens väsen, att våga beröras, och hjärtats beskaffenhet, åtskilliga gånger under mitt liv (liksom du?) Emellanåt har jag skrivit ned vad jag tänkt och insett, det här är en sådan text.

Guds kärlek är så fundamental att det är hans väsen, hans innehåll, hans substans. Vår kärlek, när den är som den ska, är en avbild av Guds. Det är hans tanke och vilja att också vi skall vara genomsyrade av kärlek, så till den milda grad att den bli vårt väsen. Om vi låter oss formas  på det viset, till hans avbilder, så kan vi bidra till att göra den här världen till lite mer av vad den var tänkt att vara. Som den var tänkt före syndafallet, innan vi vände ryggen åt Gud. Det är vår uppgift, där vi är, så länge den här världen varar. 

Att våga beröras av livet

Att våga beröras är också en fundamental del av vår mänsklighet, det som gör oss till avbilder av vår himmelske Far. En människa som ständigt är oberörd inför livets alla skiften har gjort sig hård, har låtit sitt hjärta kallna. Den som inte berörs kan inte heller på något framgångsrikt vis i längden stå emot det onda. Vi måste veta och uppleva att det skadar oss för att orka ta striden. Om vi inte vet på djupet så kommer ondskan (i stort och smått) att till slut ta över våra liv och styra våra val, och det var aldrig Guds tanke med oss. 

En av grundförutsättningarna för att våga beröras är tillit. Den som är utan tillit, den som ständigt känner sig jagad, misstänker omgivningen för att vilja ont. Den som tror att Gud är den som sänder det onda i världen och i det egna livet, blir lätt en människa som gör sig hård. Om hela tillvaron, inklusive Gud, är emot mig, varför ska jag då låta mig beröras? Varför ska jag offra något av mitt eget för någon annans skull, riskera att bli lämnad och sviken igen? 

Tillit – kärlekens livsgrund

Så mycket av vår förmåga att ge och ta emot kärlek beror på just den egenskapen: tilliten. Den som inte är en känsla, även om vi ofta beskriver den så, utan en visshet, en grund som inte går att rubba vad som än händer. Känslor kommer och går, de är flyktiga till sin natur, men vissheten om att vara älskad oavsett vad som händer, den tillit som vet att hon har en plats oavsett vad som händer, den är något annat. Den ligger så djupt i oss att den är ett med hela vår varelse. Jag kan känna mig oönskad, ledsen, avvisad och utanför och ändå på djupet veta att jag hör till, att jag är älskad. Kanske inte alltid av de människor jag för tillfället har omkring mig men alltid av Gud. 

Om jag vågar lita på Guds kärlek till mig, så kan den få gå genom mig också till de människor som inte alls bryr sig om mig, eller kanske till och med tycker illa om mig. Om jag vet att mitt kärleksförråd fylls på inte genom bekräftelse från andra människor utan genom den helige Ande, då kan jag vara generös med vad jag har utan att kräva något igen. Jag blir glad när jag får kärlek tillbaka, jag tar emot den med tacksamhet, men jag behöver inte kräva den. Jag tänker inte i termer av ”nu har jag gett dig si så du måste ge mig så” när det gäller kärleken. 

Kärleken styrs inte av rädsla

Rädsla finns inte i kärleken, sann kärlek fördriver all rädsla, säger Bibeln (1 Joh. 4:18). Om jag är rädd så är min kärlek inte 100% sann. 

Låter det hårt? Det är det, om du måste producera den där hundraprocentiga kärleken själv, det kan du nämligen inte. Det som gör det möjligt, som gör det till en befrielse istället för en börda är just detta: Sann kärlek är Guds kärlek.

Den kan ges till dig och flöda genom dig ut till andra, men du varken kan eller behöver producera den själv, du behöver bara vila i den, i vetskap om att du är älskad.

Alltid älskad, inte för att du är perfekt, för det är du inte.

Inte för vad du presterar, för det räcker inte.

Inte för vad du kan bli, för det vet du inte, utan för att du ÄR. 

Vill du läsa mer om kärlek och liv, eller om mina andra ämnen? Prenumerera på mitt nyhetsbrev så missar du aldrig en post.