”Vet du mamma, det finns egentligen inga vuxna – det finns bara barn med skal på” sa min då fyraårige äldste son en dag när vi satt vid middagsbordet. Han sa det bara helt apropå, vi hade pratat om hans legobygge eller något annat sånt innan, så varifrån det kom vet jag fortfarande inte.
När han väl hade konstaterat hur det förhöll sig så fortsatte han på fyraåringars vis att prata på om andra saker, men hans ord fastnade hos mig. Han hade ju alldeles rätt, på ett mycket djupare plan än han själv förstod.
Alla våra åldrar
Inom oss bär vi alla våra åldrar, vår tid finns alltid med oss, vare sig vi är medvetna om det eller inte. ”Skalet” kan vara tjockt eller tunt, lagren kan vara mjuka eller hårda, men det finns där och byggs på allt eftersom åren går. Ändå är barnet kvar där längst inne, och mycket av våra reaktioner och uppfattningar som vuxna styrs av vad barnet har varit med om och tagit till sig, det är ingen ny tanke, men viktig.
Om barnet är skadat så blir den vuxne det också, även om såren har läkt med tiden så kan ärrvävnaden vara öm och skavande. Det är inte konstigt alls att det är så, ändå förnekar vi det ofta, både för oss själva och andra. Vi vill så gärna vara vuxna och självgående, starka och osårbara, men inuti finns barnet kvar, och ropar ofta till oss när vi minst av allt vill höra det.
Ingen av oss går igenom uppväxten utan sår. De kan komma från hemmet, från skolan, från människor utanför som vi inte ens känner, men de kommer. Vi lär oss på olika vis hur vi förväntas vara och tänka, hur vi får och inte får reagera på olika händelser, när vi blir bestraffade eller bekräftade. Utifrån det gör vi egna val, vi anpassar oss och väljer bort eller lägger till beteenden och tankemönster som verkar fungera.
Tankemönster som begränsar
I en trygg och kärleksfull miljö finns goda chanser att vi får verktyg som fungerar i vardagen, men även de mest godhjärtade och välvilliga människor gör fel ibland, eller fäller till synes oskyldiga kommentarer som sätter sig djupt i oss och formar vår bild av oss själva.
Ingen av oss klarar sig därför helt ”helskinnad” genom uppväxten och barnet i oss påminner om såren även i vuxen ålder. Det kan få oss att reagera på ett sätt som inte är sunt i dagliga situationer, reaktioner som i en eller annan bemärkelse lägger krokben för vårt vuxna liv.
Ett litet, men talande exempel: När jag var i tioårsåldern så var min moster på besök hemma hos oss. Det var vanligt och jag tyckte om henne, men den här dagen var jag av någon anledning på dåligt humör. Hon ville att jag skulle spela och sjunga något (jag spelade piano och sjöng i körer och solo). Jag hade ingen lust alls, men hon och mamma övertalade mig. Sur som bara en tioåring kan vara sjöng jag så tyst jag kunde.
Jag hörde hur min moster viskade till mamma: ”Men vilken svag röst hon har!” lite förvånat sådär. Hon hade ju hört mig tidigare så hon hade förväntat sig mer kraft i sången. Jag visste att jag medvetet sjöng svagt, men av någon anledning (mitt dåliga humör kanske) så fastnade det yttrandet hos mig. Från den dagen var jag övertygad om att min röst var svag.
Det höll i sig i mer än 20 år, ända till en dag då jag blev ombedd att sjunga vid en vigsel. Kyrkomusikern och jag skulle öva, sången de hade önskat var ”Power of love”, en av åttiotalets många ”powerballader”. Jag sa något om att jag kanske inte skulle kunna göra den rättvisa eftersom jag ju hade en ganska svag röst.
Kyrkomusikern tittade förvånat på mig, sedan började han skratta. ”Din röst är verkligen inte svag, du hörs över alla andra hur stor kören än är!” sa han. Han hade rätt, jag visste det i samma ögonblick som han sa det och jag insåg så småningom att jag hade låtit något som jag visste var felaktigt styra min självuppfattning i mer än 20 år.
Nya vägar
Så enkelt kan det vara att hamna fel, så tydligt kan barnet i oss styra vår självuppfattning ända in i vuxen ålder. I mina samtal med andra människor har jag förstått att jag inte alls är ensam om den här sortens begränsande tankemönster. I många fall är det naturligtvis mycket kraftfullare mekanismer bakom en människas uppfattning om sig själv, psykisk och fysisk misshandel kan ge stora problem, men även små saker kan hindra och störa.
Ingen av oss är helt befriad från detta, vi behöver alla hjälp med att se och hantera de små eller stora sår vi fått genom livet. Barnet i oss tränger igenom skalen och påminner oss om vad vi behöver ta itu med, om vi väljer att lyssna. Om vi gör det kan vi komma vidare, välja nya vägar och tankar som ger oss ett helare liv.
”Det finns egentligen inga vuxna – det finns bara barn med skal på.”
Jag skrev en gång en liten bok om omvärdering och bearbetning av felaktiga mönster. Den finns fortfarande som e-bok och kan kanske vara till hjälp om du brottas med gamla sår och tankemönster som begränsar dig.
