av: Yvonne Östman
Det jag nu skall berätta hände för länge sedan, medan Gud höll på att skapa vår värld
och allt ännu var nytt och oprövat. Dagen innan hade Gud gjort alla växter och nu skulle de vakna upp till sin allra första morgon.
Solen steg långsamt och lät sina gyllene strålar jaga bort morgondimman. Högre och högre steg den över horisonten, för varje ögonblick varmare och klarare och växterna började vakna, en efter en.
Rosen öppnade sina kronblad och lät en hög, klar ton bära dess väldoft med sig ut över ängarna. Prästkragen nickade nådigt instämmande och nynnade stillsamt. Blåklockan lät klangen från sina spröda klockor stämma in, gräset susade och vajade. Rödklöverns runda blombollar studsade omkring och letade efter humlor, men eftersom Gud ännu inte hade skapat några sådana, visste den inte riktigt vad den sökte. Maskrosen lyste stolt ikapp med solen, och hela skapelsen sjöng av livsglädje.
Bland blommorna och gräset stod en låg, oansenlig växt. Hennes blad var formade som två öppna händer, hennes färg dovt grön, stjälken kort och tjock. Till att börja med gladdes hon med de andra växterna över att finnas till och deltog i deras sång, men snart började hon se sig omkring. Hon såg rosens skönhet och kände dess väldoft, hon förundrades över prästkragens resliga elegans, rördes av blåklockans ljuva sprödhet och log åt rödklöverns skutt.
Så såg hon ned på sina egna blad, glanslösa, murriga med låg stjälk och kände hur deras kanter rullade ihop sig av skam. Inget hos henne ägde rosens skönhet, prästkragens elegans eller blåklockans sprödhet, hon var inte ens charmigt förvirrad som rödklövern, eller självsäkert lysande som maskrosen, bara klumpig, lågväxt och oanvändbar.
Hon slutade sjunga och kände hur bladen rullade ihop sig ännu en bit och hon började sloka. Visst måste det ha blivit fel någonstans, Gud måste ha gjort henne av misstag, hon hade inget att göra bland alla dessa fulländade, vackra växter.
Insikten drabbade henne som ett slag och hon slokade med varenda bladnerv tills hon nästan låg raklång efter marken.Snart skulle han upptäcka sitt misstag och komma för att rycka upp henne med rötterna och kasta bort henne, det var hon säker på. Det var inte mer än rätt att ett misstag som hon skulle rensas bort, när hon nu inte var till vare sig glädje eller nytta, tänkte hon och kände hur hennes blad fortsatte skrumpna.
Nu är det så med Gud, att han vet vad som händer i hans skapelse. Snart nog märkte han att den lilla växten inte mådde bra och kom för att tala med henne.
Nu river han upp mig!” tänkte hon, ”nu kastar han bort mig!” och hon lät sina blad vissna ännu lite till, för att åtminstone göra det lätt för Gud att förinta henne, när hon nu inte dög till något annat. Hon blundade och väntade på den oundvikliga katastrofen. Snart, snart skulle det vara över, snart skulle hon slippa förfula den fantastiska ängen, den som skulle ha varit så vacker om hon inte hade stått där, skrumpen och grå. Hon väntade och väntade, men ingenting hände.
Till sist öppnade hon ögonen igen och såg förvånat att Gud stod kvar bredvid henne. Han rev inte upp henne. Istället såg han på den lilla växten med all sin kärlek och ömhet tills hon inte var rädd längre och hela hennes historia vällde fram: om glädjen över solen, om hur hon jämfört sig med de andra växterna, om känslan av att inte höra till, inte duga, som fått henne att tystna och vissna.
Medan hon berättade tystnade alla ängens ljud omkring dem. Gräset slutade att susa i vinden, rosen slutade sjunga, prästkragen slutade nynna och rödklövern tog inte det minsta lilla skutt. Själva vinden lade sig till vila, ja, hela skapelsen verkade lyssna till hennes berättelse.
När hon avslutade den var det fortfarande alldeles tyst och stilla, allt väntade på Guds svar.
Han böjde sig över den lilla växten och sa:
”Lilla daggkåpa, jag har format dina blad som öppna händer. I dem skall du, varje morgon, bära en droppe klar som kristall, som skall spegla min himmel. Alla som ser den skall minnas vad jag gjort för dem och glädjas över ännu en dag, men om du inte vill göra det, lilla daggkåpa, så är min skapelse inte hel.”
Daggkåpan, som plötsligt hade fått ett namn, började långsamt och förvånat resa upp sin slokande stjälk. Kunde det vara sant? Skulle hon, grå och oansenlig, kunna påminna någon enda varelse om himlen? Om Gud? Om hans kärlek? Var hon inte alls något misstag, utan i själva verket lika viktig som de andra? Annorlunda, men lika önskad.
Vågade hon lita på det – skulle hon försöka en dag till, en morgon till?
”…spegla min himmel…”
Hur slutade sagan? Gå ut på en äng en tidig sommarmorgon och se efter själv.
Vill du lyssna till sagan?
[…] Spegla min himmel […]
[…] Spegla min himmel […]