Veckorna rusar på i ett tempo som gör att vila och eftertanke blir svåra att hinna med, och jag märker ofta att jag inte är den person som jag skulle vilja vara. Allt det jag mött under de dagar jag arbetat samlas på hög i mig, allt det jag gjort, mina val, ord och handlingar, det andra människor gjort och sagt, vad som händer i familjen och så vidare i alla oändlighet.
När fredagen kommer är jag trött och fastän jag känner mig tom är mitt inre fullt av skräp. Mycket av det är mitt eget, skapat av mig när jag haft för bråttom för att tänka efter, eller låtit mig styras mer av känslor än av förnuftet, en mindre del kommer utifrån, från omständigheter som jag inte kan råda över.
Så snart middag och annat nödvändigt är avklarat så sätter jag mig i min fåtölj och tar fram en stickning. Oftast ser jag också till att ha musik i öronen, musik av det slag som rensar själen, som inte bygger på min skräphög utan varsamt och mjukt bär bort bit för bit av den bråte som samlats. I takt med att mina händer formar garnet till ett värmande plagg så röjer musiken bort det som står i vägen, sorterar och lägger till rätta så att jag kan se vad högarna består av, kan ta itu med det som hindrar mig att växa, att bli lite helare, lite mer levande.
Den typ av musik som har den effekten är för mig exempelvis Händels Messias, ren, klar och vacker. Den skönhet som via tonslingorna landar i mitt inre blir en mjuk ljusstråle in i mina mörka hörn, en välkommen kontrast till det som under veckan gjort mig lite mindre mänsklig, som fått kärleken att kallna en aning.
Det ljuset behövs!
Skönheten, allt det vackra, det oändligt sköra, skira och samtidigt oövervinnerligt starka, är det som gör mitt mörker synligt, som gör plats för växt och mognad istället för bitterhet och rädsla. Först när jag ser vad jag har samlat på mig kan jag välja att göra mig av med det som hindrar.
Skönheten, den som visar mig var det osköna i mig finns, hör hemma i Guds närhet, är av Gud, och öppnar en väg för mig att våga se, våga lyfta fram och våga lämna ifrån mig också min mest omhuldade bråte till honom som lovat att ta hand om den och ge mig sitt Liv i dess ställe.
Så kan jag växa en liten bit till, bli lite mera människa, och kanske ge en liten strimma ljus till någon annan.