”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?”(Matt. 7:3)
Det finns en skärpa i upplevelsen av Guds kärlek som gör att jag hela tiden granskar och arbetar med mina egna brister, inte för att bli värdig att älskas – han älskar mig redan – utan för att hans kärlek inte väjer för det ofullkomliga. I takt med att min tillit växer ges jag möjlighet att se mer av det som brustit i mig så att jag kan lämna det till honom och bli hel.
I oss alla finns sådant som gått sönder, en del hör samman med att vår värld är fallen, en del är direkt kopplad till de upplevelser jag haft under mitt liv. De olika delarna är sammanvävda så att de inte alltid går att skilja åt, men varje trasighet, varje del av mig som inte är hel, påverkar mina tankar och handlingar så att jag inte alltid är den levande bild av Guds kärlek som jag skulle vara. Därför sätter Gud kärlekens strålkastare på de områden i mitt liv där jag döljer honom, där jag inte kan vara bild och likhet.
Jag kan välja att vända mig bort, att behålla min bjälke och i stället fokusera på flisan hos min medmänniska, då berövar jag både mig själv och henne en glimt av Guds kärlek, istället förmedlar jag kärlekslös dom. Väljer jag att arbeta tillsammans med Gud för att lyfta bort bjälken så kan han senare använda mitt arbete med min egen ofullkomlighet för att kärleksfullt visa en annan människa på den punkt där hon gått sönder.