När livet gör som allra ondast är ensamheten, avskildheten, viktig för att såren skall få tid att läka färdigt, för att våndan och frågorna skall få en chans att vandra vidare från tröstens bomull till sanningens skarpa, läkande ljus.
Här vägs tiden på guldvåg – varje sekund en skimrande pärla av möjlighet, av hopp när mörkret är som allra tyngst. I det ensamma, stilla, där smärtan får vara tydlig och skarp, där ingen ser, hör, bedömer eller dömer utom Han som är Sanningen själv – där bor den sista resten av mitt illa tilltygade hopp, där vågar jag landa, vara verklig.
I barnets hjälplösa beroende av att bli buren innan fötterna funnit sin rytm för egen gång vilar jag då, halvt motvilligt, i väntan på medvandrartider, läkta, starka fötter som än en gång vågar lita på underlaget och börja gå.