I vår tid finns väldig liten plats för det jag kallar osynlig kunskap. Mitt liv har varit sådant att jag verkat inom många olika områden och lärt mig mycket av alla de sammanhang jag har varit i.
Jag har dock inte papper på just någonting, och därför är mycket av det jag kan och vet osynlig kunskap för de allra flesta. Så har det ofta varit för kvinnor och för människor med låg samhällsstatus. Den kunskap som behövs för att skickligt balansera behoven i ett hushåll och se till att alla har det de behöver av mat, kläder, uppmuntran och stöd går det inte att få en fil kand på.
Den kunskap om jorden och odling som växer ur händerna på den som känner sin egen trädgård och varsamt mognar och utvecklas tillsammans med den är också svår att mäta och väga.
Lyssnandet och samtalet mellan vanliga människor – den absolut äldsta och vanligaste formen av själavård/terapi som finns, syns inte i statistiken och värderas inte högt.
Förmågan att binda samman vardagens olika områden till en helhet, att förstå sammanhang och kunna anpassa eller påverka utifrån detta går inte att lära sig på universitet, den måste levas fram.
Så mycket av den kunskap som jag värderar allra högst är av en art som ingen formell utbildning någonsin kunde ha gett mig. Den är osynlig kunskap för den som bedömer människor efter examina, men omistlig kunskap för den som vill leva väl.
Att veta att jag är älskad, inte för vad jag kan utan för att jag är. Den insikten kan ingen utbildning ge, den måste landa i hjärtat och bygga bo där.
Att våga ge andra förlåtelse, för att jag vet att jag själv ofta behöver bli förlåten, det går därför att jag vet att jag är älskad. Det är möjligt inte på grund av mina eventuella universitetspoäng utan på grund av att andra först har mött mig med kärlek.
Att varje morgon våga kliva upp och gå igenom dagen trots att kroppen gör ont, att skörda frukten av uthålligheten de dagar kroppen väljer att fungera, att hantera besvikelsen när det inte går, det måste levas fram.
Både handens och hjärtats kunskap är oerhört praktisk, den landar längst in i vardagen och formar den. Oftast hörs den inte särskilt mycket, den får inga rubriker eller priser, den bara är.
Så många av de människor som gett mig mest har varit fattiga i världens ögon, utan examina, utan status, utan världslig makt. Ändå har de varit rikare än alla andra på de kunskaper och insikter som verkligen räknas, som blir kvar när allt annat är borta.
Det är så lätt att bara se sig själv med världens ögon, att tro att bara det som andra kan se har ett värde.
Vad har du för osynlig kunskap?
Vill du eller någon du känner läsa den här posten på engelska? Gå till min Substackprofil så hittar du den där.
