I år firar jag 50 år av kyrkosång! Insikten drabbade mig i morse, när jag satt och gick igenom gamla noter. År 1972, när jag var 7 år och gick i ettan i det som då var Sveriges minsta skola, på Hemsön utanför Härnösand, började jag på allvar att sjunga i kyrkan.
Hemsö flickkör
Orsaken var Hemsö flickkör, som startades av min lärare Karin Bergqvist och kyrkomusikern Barbro Nordlund. Den allra första versionen av kören innehöll bara fyra småtjejer. Marita Nordin, Ylva Åkerlund, Monica Bystedt och undertecknad utgjorde den första gruppen. Så småningom kom Maritas yngre syster Annette, Viveca Nyström och Anna Johansson också med (alla efternamnen är deras flicknamn). Vi höll på från 1972 till 1978 om jag minns rätt, sedan blev det ungdomskör av det hela.
Där och då hittade jag min plats, sedan dess har jag sjungit i kyrkliga sammanhang, både som solist och som körmedlem.
Inte en evighet, men ett liv
Det har blivit både klassiskt, visa, folkmusik, gospel, jazz och en del annat genom åren. Den kyrkliga musiken täcker alla livets frågor och hela det musikaliska spektrat och glädjen över att få sjunga har aldrig lämnat mig.
50 år av kyrkosång låter ofattbart långt – sjuåriga Yvonne hade skrattat och tyckt att det låg en evighet bort. Inte en evighet, men ett liv, och oavsett var jag befunnit mig, vad som drabbat mig, hur jag mått och levt så har det funnits en sång för det. Ibland har texten varit min egen, oftast någon annans. Två gånger har jag haft möjlighet att få spela in album med mina sånger på. En gång, med sånggruppen Heureka under ledning av Hans Nyberg, blev det TV.
Om detta vill jag berätta
Ändå är det nog de små sammanhangen som varit viktigast. De där gångerna då jag haft privilegiet att få sjunga på en begravning och människor har uttryckt att det givit tröst, eller då en sång i en vanlig söndagsgudstjänst har fått tala till någon.
Min allra första sångpedagog sa en gång till mig: ”Om du inte har något att berätta så ska du inte sjunga!” Det har stannat hos mig. Jag har nog varit lite besvärlig ibland, för det har hänt att jag har vägrat sjunga sånger som jag inte kunnat göra till mina egna. Min berättelse har alltid varit den om Jesus, den om Guds kärlek som bär genom livets alla skiften. Om detta vill jag berätta. Sånger som inte handlar om det får andra sjunga.
50 år av kyrkosång! De två senaste åren har det inte blivit så mycket, men helt tyst blir jag nog aldrig. Jag kanske når den punkten då den ende som fortfarande vill lyssna är Gud. Då sitter jag väl längst bak i kyrkbänken och mumlar med lite tyst för att inte störa, eller sjunger ensam i skogen. Så länge jag med något så när gott samvete kan utsätta andra för min röst så vill jag ändå höras.
Vill du lyssna?
