”Du är fånge i en kropp som försöker döda dig!” Jag hörde det alldeles tydligt där jag låg i sjukhussängen, nyförlöst med son nummer två i famnen. ”Hörde” ja, fast inte som om jag hört någon tala bredvid mig, utan som en visshet, en insikt så stark och högljudd att den fyllde mig helt. Inte förstod jag vad det betydde, varken läkare eller sköterskor hade sagt något till mig som tydde på att jag var allvarligt sjuk eller på något vis i obalans, inte mer än vad som var vanligt vid en svår förlossning. Föga visste jag om vad som väntade, ingenting anade jag om det inbördeskrig som pågick i min kropp, fastän jag redan börjat märka av en del av konsekvenserna. Inte förrän många år senare började jag förstå, började jag långsamt se hur jag skulle ta mig ur fångenskapen – för fånge i en kropp som försökte döda mig var jag övertygad om att jag var.
Jag hade alltid haft ont i min kropp och behövt ovanligt lång återhämtningstid efter ansträngning, men de tydliga tecken som gjorde att jag tog det på allvar kom vid min första graviditet. Jag gick upp mycket i vikt, trots att jag var extremt noggrann med vad jag åt, händerna domnade så jag fumlade och tappade saker, jag hade svårt att andas ordentligt redan tidigt i graviditeten och jag hade värk i alla leder större delen av tiden. Vid kontrollerna nämnde jag mina symtom, men allt var ”normalt” enligt barnmorskan och jag trodde henne så klart, jag visste ju inte bättre. Att det tog nästan två år innan kroppen betedde sig något så när normalt, att jag var ständigt trött och extremt infektionskänslig och att ledvärken aldrig gav med sig, det var ingenting att fästa sig vid, fick jag höra, så jag lät bli.
Några år senare, under en period då jag hade en pressad situation på mitt arbete, började kroppen bete sig konstigt igen. Den här gången liksom ”rusade” den, hjärtat gick på högvarv, jag kunde inte sova, vikten rasade fastän jag åt som vanligt och även denna gång värkte varenda led. Ofta hade jag ”influensavärk”, du vet den där intensiva värken i kroppen som kommer vid en kraftig influensa, men utan feber. Efter ett par år orkade jag inte längre, jag ”gick i väggen” (om det har jag skrivit i min bok ”Huset som brann”, du kan läsa den här) men ingen läkare förstod vad det var som hänt, och på den tiden var det ännu vanligare än nu att man antog att det ”satt i huvudet”, att det var inbillning alltihop, eftersom ”alla prover var normala”.
Paradoxalt nog har jag aldrig fått så många komplimanger som under den tiden, människor sa att jag såg fantastisk ut (på grund av viktnedgången antar jag) fast jag knappt kunde hålla mig upprätt. De flesta människor ser det de vill se, det de är vana vid att tänka, och i vår kultur är ”smal” lika med ”hälsosam” för de flesta.
Vid min andra graviditet, den jag berättade om i början, gick jag upp 30 kilo på några veckor, utan att ha ändrat mina mat- eller motionsvanor. Lederna värkte, jag var ständigt trött, händerna domnade, jag tappade saker, ord och glömde titt som tätt vad jag skulle göra. Barnmorskan sa att det inte var något att bry sig om, det var vanligt att öka lite i vikt…
Först vid graviditet nummer tre upptäcktes det att mina sköldkörtelvärden var för låga, och jag fick Levaxin mot det. Lite senare blev jag också diagnosticerad med fibromyalgi. En disk i ryggen gav upp strax efter att jag fått fibro-diagnosen, vilket i nästan två års tid gjorde det svårt för mig att gå och röra mig normalt.
Sjukdom och människovärde.
Här är det på sin plats att säga något om det här med sjukdom och människovärde ur ett kristet perspektiv. Låt mig slå fast att en sjukdom, vilken det än är, aldrig påverkar ditt värde i Guds ögon! Vi blir sjuka inte för att vi är särskilt oandliga och syndiga utan för att vi lever i en ofullkomlig värld, en värld där sjukdom och ondska finns. Det låter så självklart när man hör det och ändå kämpar vi ofta med självförakt och mindervärdighetskänslor när vi inte orkar vara de människor vi ville vara.
När jag så småningom förstod att jag bar en autoimmun sjukdom i min kropp, att den så att säga härbärgerade ett ständigt pågående inbördeskrig, så bad jag inte Gud om ett ögonblickligt helande, jag bad honom hjälpa mig förstå orsakerna till min sjukdom, så att jag inte genom min livsstil själv skulle få den att blossa upp igen och igen. Så mycket förstod jag nämligen, att orsaken fanns att söka i det liv vi lever och den värld vi valt att bygga.
Han har besvarat min bön, bit för bit har pusselbitarna fallit på plats, och jag har fått bekräftelse på det jag redan från början antog: att det inte bara beror på mig, att vi förvaltat den jord vi fått så uselt att det som från början var gott har blivit fientligt inställt till oss.
Just detta med att välja hälsa snarare än helande, att söka Gud för att finna ett liv som håller mig hel och rustad för de utmaningar jag möter snarare än ett som är i behov av ständig katastrofhjälp, har under många år varit min strävan och är så fortfarande. Det är fantastiskt att få uppleva Guds ingripande i en desperat situation, men ännu bättre är att leva så att friden får plats, så att vardagen är genomsyrad av Guds ledning i stort och smått och katastroferna är undantag, inte regel.
Ibland kan jag inte välja, val görs av andra och påverkar mig, men där jag kan påverka genom att skaffa mig kunskap, bättre rutiner, kost eller annat, där vill jag göra mitt yttersta för mitt liv är mitt ansvar, ingen annans.
