Att få bli äldre är, även om kroppen inte längre hänger med som tidigare, en välsignelse, inte en förbannelse. Att få växa och utvecklas som människa utan många av de ”måsten” som styrde livet när jag var yngre är ett privilegium som jag inte skulle vilja vara utan.
Visst, jag har ont i kroppen, men det hade jag när jag var trettio också. Till skillnad från då behöver jag inte bära barn på höften eller dra tunga vagnar med både ungar och matvaror flera kilometer per dag.
Visst, jag är stelare och saker tar längre tid, men de blir bättre gjorda när de väl är färdiga för jag har lärt mig mer om vad det är jag håller på med.
Visst, jag är lite gråare och definitivt fetare. Jag är också nästan helt fri från oönskad uppmärksamhet från män, något som jag liksom de flesta andra kvinnor har varit föremål för åtskilliga gånger i mitt liv.
Jag lever inte längre med känslan av att jag måste bevisa något. Jag är den jag är (när jag nu inte blev som jag skulle) och gör så gott jag kan. Det räcker så och det sänker stressnivåerna till ett absolut minimum.
Nyfikenheten finns kvar, det finns fortfarande så oändligt mycket att prova och lära, att upptäcka och förundras över, trots att vi lever i en orolig tid (eller kanske just därför?). Det är gott att leva, att växa, att utvecklas och bli en liten aning visare, en liten aning mindre rädd, en liten aning mer verklig för varje dag. Att få bli äldre.
Nu är din tid, ung eller gammal. Idag kan du växa och lära, idag väljer du livet – om du vill.
