Ingenting är sant – allting är sant!
I hela världen ljöd stridsropen, ingen kunde undgå dem, ingen var opåverkad. Det hade börjat med små saker, obetydligheter som ingen vettig människa kunde bry sig om, en uppluckring här, en uppluckring där. Inte hade det varit meningen att allting skulle gå sönder, bara att det skulle bli lättare att få följa sin egen vilja, få förverkliga sig själv. Det kunde väl var och en förstå att man inte kunde låta andra lägga locket på ens känslor eller nycker. Var och en måste vara fri att få skapa sin egen sanning, var och en blir salig på sin tro, hade man sagt tills det gick så långt att ingenting fick vara mer sant än något annat.
Nu stod de där, mitt ibland frukten av de frön som en gång lagts i jorden. Sanningen var officiellt avskaffad, det vill säga: Det fanns ingen officiell sanning utom den att den var avskaffad och bestämd att vara relativ, hur man nu kunde bestämma det när ingenting fick vara mer sant än något annat.
Så var det ändå; den enda absoluta sanning som stod att finna var att ingen uppfattning var sannare än någon annan. Om någon till äventyrs vågade säga att det fanns en absolut sanning, så var det lögn, alltså inte sant alls, eftersom det inte stod i samklang med den enda absoluta sanningen – den att allting berodde på vars och ens personliga smak.
Frukten började visa sig, det de hade arbetat för var verklighet, målet var så gott som nått. Människor var mer medvetna om sin egen vilja än någonsin förr, mer inriktade på att följa det som de kallade sitt hjärta, vilket i regel var synonymt med de känslor de hade för stunden. Var och en var fast besluten att vara speciell, vara unik, och det betydde förstås att skilja ut sig från mängden. De kallade det för att bejaka sig själva.
Ganska snabbt skapades produkter för att hjälpa folk att hitta ett sätt att vara speciella. Reklammakarna trummade ut sitt budskap: Köp det här så blir du lycklig, gå den här kursen så hittar du dig själv, ät det här så mår du bra. Strävan efter att vara viktig, vara lyckad, att synas, drev människor djupt in i andras åsikter om dem själva, ju mer de försökte bejaka sitt jag desto mer förslavade blev de.
Känsliga för varje nyans i hur andra uppfattade dem, fångade i sig själva, blev de lättstötta och sköra, färdiga att reagera med sammanbrott eller våld när någon vågade kritisera eller ifrågasätta.
Medierna pumpade ut dubbla budskap i en mördande takt: Ät det här, ät det inte! Tänk så här, tänk det inte! Handla här, handla inte! Säg så här, säg det inte! Klä dig rätt, bry dig inte!
I samma takt kom katastroflarmen: epidemi, pandemi, terrorvälde, klimathot, depression. Nya skurkar utnämndes varje dag, nya skräckscenarion målades upp i allt snabbare takt. Ingen kunde undgå att förstå att jorden var på väg att gå under, och rädslan smög sig in i de svaga jagen.
Efter som ingen sanning var absolut ökade de dubbla budskapen i intensitet, osäkerheten vällde fram som en tsunami genom världen och människorna blev räddare och räddare. De började dra sig undan, rädda för att göra fel, eller bli attackerade av ett eller annat virus eller någon terrorist. Deras murar av rädsla växte sig tjockare och tjockare, tills det var omöjligt att sticka ut en hand för att ge, eller ens för att ta emot.
Där rädslan regerar kvävs kärleken, där osäkerhet och förvirring har makten frodas girighet och egenintresse. Plötsligt var frukten inte god längre, den smakade sågspån och konstgjort, och det äkta, var fanns det om ingenting var mer sant än något annat?
Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken driver ut rädslan. Rädslan hör ju samman med straff, och den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Vi älskar därför att han först har älskat oss. (1 Joh. 4: 18-19)
