Det är påsk, helgen som börjar i sorg och död och slutar i uppståndelse och liv. På påskdagen sitter jag och funderar över Guds vrede och vilken plats den har i påskens händelser.
Många människor har väldigt svårt att förena bilden av en kärleksfull Gud med vrede – vrede i allmänhet och Guds vrede i synnerhet. Vi stirrar oss blinda på hur Bibeln beskriver Guds vredes konsekvenser, de hotelser som finns i profetböckerna, krigen som utplånar och dödar, den synbara orättvisan, och glömmer roten.
Vad är grunden för Guds vrede? Svaret är lika enkelt som svårgripbart: Kärleken.
Den som inte älskar berörs inte av att människor drabbas av ondska.
Den som inte älskar står likgiltig när människor vänder sig bort och inte tar emot honom eller det han vill ge.
Den som inte älskar blir sällan arg för inget berör, inget väcker sann vrede.
Jag har haft stora problem med vrede i mitt liv, både med Guds vrede och min egen. Egentligen är jag en ganska snäll människa och jag tycker inte om att bråka, vill helst att allting skall lösa sig ändå, sådär typiskt svenskt konfliktovillig. (Ja, ja, ok; konflikträdd.)
I min lilla bok ”Huset som brann” har jag ett kort kapitel som jag kallar för ”Vredens katakomber” där jag berör just detta med den dolda, undertryckta vreden, den som inte får finnas eller synas, men som ändå är där. Genom åren har jag haft anledning att granska mitt eget förhållningssätt till vrede, både min egen och andras, och eftersom jag lever mitt liv med Bibeln som grunddokument så har jag också tillåtit mig att reflektera över hur Guds vrede och kärlek står i relation till varandra.
För att detta med vreden skall bli begripligt måste vi nog börja från början, så som vi kristna känner den. Gud är kärleken personifierad, han är allt livs ursprung och upphov, inget som är finns till utan att han vill det. På det viset har han rätt till allt, precis som vi har rätt att använda, förändra och förgöra det som vi skapar helt efter eget huvud.
Om man skall kunna förstå Guds vrede på rätt sätt så måste man göra det mot just denna bakgrund: Gud är ursprung och upphov – all rätt finns hos honom – allt jag är och har är gåva och lån. I skapandet av universum, av jorden och av oss har Gud en tanke, en plan och ett system som han bygger in. Det är kärleken själv som planerar och han gör det på det sätt som är allra bäst för oss. Vi är nämligen i centrum för hans plan. Vi är de som är skapade att vara bild och likhet, att återspegla och föröka hans kärlek i oändlighet, i obruten närhet och förtroende, i osjälviskt utgivande och…
Om du har läst Bibelns skapelseberättelse så vet du att där fanns en orm, en ”förvanskare”, en som ville illa, som ville förstöra det goda.
Där har vreden sin rot.
I det som förvänder och förvrider, som förgör och föröder, som berövar Guds älskade deras plats och liv, deras kärlek och förmåga att ge den vidare till skapelsen.
Guds vrede över den förstörda gåvan
Tänk dig att du har planerat något gott för dina barn, en gåva som du vet kommer att vara till både glädje och nytta till dem, något som du lagt ner dig själv och din kärlek i för att göra riktigt bra. Barnen kommer hem medan du är i en annan del av huset. Någon slinker in i huset samtidigt och leder barnen till att i förväg öppna presenten, den dyrbara, och lurar dem att använda den på ett sätt som gör att den går sönder och inte går att laga. Vad blir din reaktion?
Ursinne? Javisst, du blir arg på barnen som låtit sig luras och lyckats förstöra presenten, men allra argast blir du på främlingen som lurat dem, som berövat dem det du velat ge och gjort det omöjligt för dig att laga det som gått sönder. Den personen blir ingen välkommen gäst i ditt hus.
När främlingen blivit utkörd ur huset och barnen fått se konsekvenserna av sin olydnad så skulle du antagligen börja fundera över om det är möjligt att laga gåvan, så att de ändå kan få den. Den var ju menad för deras bästa, de behöver den verkligen och du vill gärna få ge den till dem. Kanske hittar du ett sätt att foga ihop den, kanske kan du skaffa en ny?
Men tänk om du inte hade reagerat. Om du bara lojt hade konstaterat att gåvan var trasig, att barnen naturligtvis betett sig dumt men att det inte var något att göra åt och att främlingen förvisso hade kränkt både dem och dig, men han kunde väl stanna på kaffe när han nu ändå var i huset. Vad skulle det säga om din kärlek?
Ingen av oss skulle vara särskilt imponerad av en förälder som agerade så ryggradslöst, vi skulle anklagande tala om likgiltighet och kärlekslöshet – eller skulle vi det?
Idealet i vårt samhälle idag är oberördhet. Vi tränar oss med hjälp av meditationstekniker och terapier att inte ta vid oss, att inte låta oss beröras, att till varje pris behålla lugnet och inte reagera ”för kraftigt” på det vi möter. Det är i många fall bra, men det stoiska lugnet, oberördheten och rädslan för att vara känslostyrd har en baksida. Det gör oss i sämsta fall rädda för att reagera alls, det lurar oss att tro att kärlek alltid är varma kramar och ljusa leenden och skärmar av oss från den sunda vreden, den som sätter oss i stånd att stå emot det onda i både oss själva och andra.
Rädslan för att döma får oss att avstå ifrån att se det onda i oss själva. I vår tid är det i många sammanhang ansett som fel att påtala brister, vare sig de finns i en själv eller i andra. Bibeln har en annan syn på saken, perspektivet är att det är bättre att se och ta itu med sina brister själv, här och nu, än att vänta tills Gud måste göra det. När du ser och handskas med ondskan i dig kan du bekänna och få förlåtelse, men blundar du för den så blir det precis som när du låter bli att rensa i trädgården. Det som först bara är en enda liten pytteplanta sprider sig och tar över så det goda du ville odla trängs undan av ogräset.
Guds vrede är alltid en vrede över ondskan, de val vi gör som leder till något som gör oss mindre mänskliga. Modellen för vad som är fullt ut mänskligt är så klart Jesus. Han visar hur 100% mänsklig ser ut och ger oss därmed också mer än en aning om vad som väcker Guds vrede.
