Oberördhet kan aldrig vara kärlekens väg.

Oändlig kraft, oändligt tålamod och oändligt överseende är vad vi helst vill se hos dem vi lever nära och hos oss själva. Insikten om att ingen av oss kan vara oändligt stark och oändligt tålmodig, att det kanske inte ens är önskvärt, är svår för de flesta av oss att bära. Hellre bär vi och vårdar den falska bild av oss själva och andra som förr eller senare faller ihop och avslöjar sig i all sin ömklighet.

Vår Gud är en Gud som känner. Oberördhet kan aldrig vara kärlekens väg, den måste in i den djupaste smärtan för att dela och förstå, för att lindra och läka. Den som inte låter sig beröras av kritik, av psykisk misshandel, av sjukdom eller sorg, den som ständigt värjer sig mot smärtan, mister till sist också sin förmåga till kärlek, till medkänsla och inlevelse.

Få människor kan uthärda att se andras smärta utan att försöka lindra. Jag har ofta kommit att tänka på Petrus, som i all välmening försökte hindra Jesus från att fullfölja sitt av Gud givna uppdrag, därför att han inte stod ut med tanken på att hans älskade mästare skulle genomgå ett sådant lidande och dö ifrån dem.
Han ville ge tröst, kanske mest till sig själv, inte kunde väl Gud vilja göra dem så ont att han tog Jesus ifrån dem? Han kunde inte förstå att det var nödvändigt, att bara Jesu död gjorde uppståndelsen möjlig, kunde göra honom, Petrus, fullt levande och ge en större grupp människor samma liv som hans lilla exklusiva lärjungagrupp.

Så hindrar vi ofta varandra från att växa, därför att vi själva är rädda för smärtan inom oss, rädda för att stå ensamma och övergivna när andra går vidare i sina liv. Förändring skrämmer, förändring på djupet gör oss skräckslagna, även hos andra. Det är enklast om allt får förbli som det varit, även om det innebär att vi stympar oss själva. Så har jag också tänkt och agerat, tröstat och lindrat, slätat över, där jag borde ha nöjt mig med att stå bredvid och dela smärtan, låta sorgen verka till läkedom.  

Dämpandet av smärtan tar inte bort orsaken, men gör den lättare att ignorera och ger den därför ett starkare fäste i oss, så att vi stannar i växten och börjar krympa. Mitt lidande under den tid då jag fortfarande försökte orka, försökte dölja min ofullkomlighet var outhärdligt, fast jag dolde det för både mig själv och min omgivning. När jag insåg att smärtan i sig inte är farlig, är signal snarare än skada, så började jag släppa fram den, började våga gå, smärta för smärta, sorg för sorg, vrede för vrede, ett steg i taget tills glädjen åter kunde nå mig och hjärtats dörr än en gång kunde hållas öppen.

Vår Gud är en Gud som känner. Oberördhet kan aldrig vara kärlekens väg.