I en liten stad nära dig levde en gång en skoputsare. Varje morgon gick han till sin plats vid det lilla torget och satte sig på sin pall för att vänta in sina kunder. Han var omtyckt av många, för han hade alltid ett uppmuntrande ord och ett vänligt leende över för dem som gick förbi. De som en gång låtit honom putsa deras skor kom gärna tillbaka, för när han var färdig med sitt arbete var skorna så blanka att de kunde se sin egen spegelbild i dem.

Mittemot skoputsarens plats fanns ett litet café. Caféägaren och skoputsaren var goda vänner och tog sig ofta tid för en stunds samtal när kunderna lät vänta på sig. De kunde tala om allt med varandra, så där som riktigt nära vänner kan, och de delade både sorger och glädjeämnen.

Bland skoputsarens återkommande kunder fanns en äldre man som inte var riktigt som de andra. Han kom nästan varje morgon med sina skor i handen och lämnade dem till putsning. Frampå eftermiddagen kom han tillbaka för att hämta dem, men hur skinande blanka de än var så blev han aldrig nöjd. I bästa fall nöjde han sig med att tyst ta emot skorna med en min som med all önskvärd tydlighet visade hans missnöje, men ganska ofta skällde han ut skoputsaren, och några gånger verkade det rent av som om han tänkte ge honom ett slag i ansiktet.

Skoputsaren skällde aldrig tillbaka, utan behandlade den otacksamme gamle mannen med samma värme och vänlighet som han gav alla sina andra kunder, och han putsade hans skor med den allra största omsorg varje gång, trots att han visste att han inte skulle få något tack.

Caféägaren såg förundrat på varje gång den äldre mannen kom, han tänkte att han väl ändå någon gång skulle se hur mycket omsorg skoputsaren lade ner på hans skor, att han skulle glädjas åt värmen och vänligheten han möttes av, men nej. Efter ett av mannens besök frågade han till sist skoputsaren: ”Varför behandlar du honom med större omsorg än dina andra kunder? Han är ju aldrig det minsta tacksam, det är sannerligen inte en människa som du behöver krusa!”

Skoputsaren betraktade caféägaren en lång stund innan han svarade. Sedan sa han: ”Jag möter den här mannen med en värme han inte förtjänar, jag putsar hans skor blankare än några andra, därför att jag bär ett hopp att han, någon gång när han ser sin egen spegelbild i skorna, skall se sig själv som den han är: en som är älskad av Gud och förlåten. Han kommer till mig därför att jag vet vem han är, jag vet vad han bär.

Han är för stolt för att erkänna det, men den vänlighet och omsorg han möter här är den enda han har i sitt liv – alla andra människor har drivits bort av hans sätt. Om jag också vänder honom ryggen så finns inget hopp kvar för honom. Därför fortsätter jag så länge jag lever att vara hans hopp, att varje gång förlåta honom och fortsätta att behandla honom väl, för att kanske en dag få se honom våga leva.”