Jag får ibland frågan om varför det tar så lång tid att bli fri från tröttheten när man gått i väggen. Ungefär så här kan det vara med den sortens återhämtning:
Om jag har en vattenslang ansluten till en brunn som är full med vatten, så kan jag reglera trycket när jag vattnar och låta det komma mycket eller lite vatten efter behov. Om brunnen däremot är i stort sett tom och det vatten som sipprar in just då är vad jag har att använda så kan jag inte reglera. Allt som kommer in måste ut direkt och brunnen förblir tom.
När alla gränser har passerats och kraftreserverna i en människa är slut så är hon som den tomma brunnen. Nattvilan, som tidigare räckte som återhämtning räcker bara till en tunn sipprande rännil av kraft för dagen. Det finns inget utrymme för att anpassa kraftuttaget efter behov. Det tar tid, lång tid, att fylla brunnen igen, och så länge du fortsätter att låta vattnet sippra ut i samma takt som det kommer in så byggs inga reserver upp.
Liksom brunnen behöver få stå orörd tills vattnet fyllts upp efter torkan behöver du fyllas på länge när dina kraftreserver tagit slut. Det är alldeles logiskt och egentligen självklart, men ack så svårt att acceptera när man är där och bara vill tillbaka till sitt gamla jag, det som orkade.
